Just the same
Det är märkligt hur verkliga saker kan kännas i en dröm. Och när man vaknar verkar det helt orealistiskt. Mina drömmar är ofta riktigt knepa, men i drömmarna förekommer det helt naturliga. Man kan bli jagad av en ilsken tupp med röda ögon, som vill picka ur ens ögon. Man kan hoppa in i tvspelet man kör och vara delaktig i det. Det finns levande dockor som vaknar på nätterna och stirrar på en i mörkret. Men å andra sidan, hur mycket vet vi om livet? Vad existerar och vad existerar inte? Kan vi endast gå på fysikens lag, eller finns det saker vi inte förstår som förekommer på denna planet, i detta liv? Tror du på spöken? Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill tro. Men jag vet inte om jag gör det. Jag har i alla fall aldrig blivit överbevisad.
Det mesta "övernaturliga" som hänt mig har visat sig haft en naturlig förklaring i slutändan. Men jag har alltid blivit en smula hoppfull när köksfläkten eller radion mitt i natten bara går igång, eller man hör mystiska fotsteg i hallen trots att man är själv hemma. Hjärtat slår i 180, adrenalinet pumpar. Vill att det ska hända något spännande. Snälla, snälla "spöke", om du finns, visa dig så jag får känna känslan av att det finns något efter döden. Att allt inte bara blir svart. Att vi lever vidare på en plats vi vill vara på och vakar över våra nära och kära. Men, deprimerande nog, så tror jag inte på ett liv efter döden. Om jag ska vara hundra procent ärlig. Jag tror inte på det förräns den dag någon överbevisar mig. Hittils har jag bara kännt mig bevisad till att det icke existerar.
För min döda morfar har sorgligt nog aldrig gett mig ett tecken på att han lever kvar. Natten tills hans dödsdag vaknade jag av en smäll i vardagsrummet. En bokhylla hade ramlat ner och vridit runt sig ett varv. I min hoppfulla fantasi ville jag tolka det som ett tecken, att nånting hände denna natt för 5 år sedan, och han vill visa att han finns. (på ett konstigt sätt, ja. Att välta en bokhylla känns inte så vackert, mer... onödigt. Vore bättre med att stearin från ljuset droppar ut på bordet och bildar en symboliskt text.) Hursomhelst. Jag vill se tecken i det mesta och började spekulera vilt.
Tills jag faktiskt såg min mamma i mörkret, sittandes på sängkanten och gasta: "Akta er för skyltdockorna, de lever!". Mina förhoppningar krossades, likt ett glas kastat ner i trappuppgången, och jag insåg att det var bara mamma som blivit vimsig av sömntabletter och vält saker i sömnen. Det var inte mer magiskt än så. Nog kan man påstå att det kan vara en aning kusligt att mitt i natten bli väckt av att det finns "levande skyltdockor" i lägenheten, men i mitt fall blev jag bara otroligt trött. Hade jag varit yngre hade jag trott att jag varit med i Silent Hill och börjat springa efter köttknivar och brödknivar och hysteriskt frågat "vart, vart?!". Nu gick jag bara och la mig istället.
